piltillbaka.JPG

Popkonstens historia

I december 1962 hölls ett symposium på MoMa i New York där museet inbjudit flera kända kritiker att diskutera och debattera ett nytt fenomen som vänt upp och ner på konstvärlden. Det nya hade ännu inget namn och i inbjudan till symposiumet benämnes det hela; "A Symposium on Pop Art"

På kvällen den 30 december 1962 sågs John Cage, Marcel Duchamp ta plats. Där var Andy Warhol som några veckor tidigare slagit igenom från ingenstans. Roy Lichtenstein som målade något så trivialt som seriefigurer. Andra tunga namn som Robert Rauschenberg och från tidens konstvärld bänkade sig för att lyssna på vad konstkritikerna hade att säga. Kritikernas dom var att att det hela var en fullständig "katastrof".

Under 1962 hade de fem som skulle bli popkonstens kärna haft sina första soloutställningar. Det var: Andy Warhol, Roy Lichtenstein, James Rosenquist, Tom Wesselman, Claes Oldeburg.

Jag föreläser om utvecklingen fram till detta centrala genombrottsår för popkonsten. Vad var det som påverkade dess genomslag, hur såg det amerikanska samhället ut, varför målade de som de gjorde just då? Genombrottsåret är centralt och popkonsten som fenomen existerade egentligen en ganska kort period och falnar egentligen redan efter några år. Men då hade den förändra konsten in i sitt djupaste väsen.
 

Det som är intressant med Popkonsten är att vår tids människor troligen har lättare att förstå Popkonsten då den ingår i 60-talets ungdomsuppror och de nya ungdomsgenerationernas framväxt med populärkulren som bas.

 

Till föreläsningen ingår ett bildspel och den kan bokas över hela landet.

© 2018 Peter Frisk.